AllBright möter: Seher Yilmaz

Sedan 15 års ålder har Seher Yilmaz, numer 27 år ung, bedrivit aktivt engagemang inom civila samhället och näringslivet. Med en bakgrund som ordförande för Elevorganisationen, förbundsstyrelseledamot i Grön Ungdom, ordförande för LSU – Sveriges ungdomsorganisationer, ledamot i Skolverkets styrelse, krönikör på Nyheter24, ansvarig för public affairs på Unionen och konsult inom public affairs på Prime, blev vi givetvis nyfikna och ville veta mer. Vi träffade Seher och pratade om bananskal, hårt arbete och hur det är att vara kvinna med utländsk bakgrund i dagens Sverige.

Hur började ditt engagemang?

-När jag började högstadiet så fick jag vara med och sitta i elevrådet vilket mynnade ut i att jag kom i kontakt med Elevorganisationen, som idag heter Sveriges Elevkårer. I och med Elevorganisationen fastnade jag fullständigt för att hänga med människor som var unga, roliga och ville grejer. Det satte igång någon typ av bana att samhällsfrågor var viktigt och det ville jag göra någonting med.

Du är uppväxt i Lund. Hur kom det sig att du hamnade i Stockholm?

-Jag blev vald till ordförande för Elevorganisationen i trean när jag gick på gymnasiet och flyttade till Stockholm dagen efter studenten för att vara ordförande i organisationen. På fredagen tog jag studenten och på måndagen kom jag hit till Stockholm och hade ett jobb.

Var du nervös?

-Jamen du vet, kliva in på ett kontor och vara ordförande. Jag hade ingen aning. Jag var 18 år och skulle ha ansvar för en massa människor.

Var det självklart att du skulle tacka ja?

-Egentligen hade jag ingen tanke på att kandidera till förbundsstyrelsen men så deltog jag på ett nationellt årsmöte och då var det någon som sa att ”jo men det ska du visst det och följ med här så ska vi intervjua dig”. Sen stod jag med på valberednings lista. Jag minns att jag grät en massa för jag var så nervös jämt och ständigt. Ingenting var planerat. Det var som att folk hade tagit ut en plan åt mig.

Så du satte inte själv målen utan andra lade upp det för dig?

-Just då var det väldigt många andra som pushade för mig, men sen så måste man formulera för sig själv att jo men det här vill jag göra i slutändan. Sen fick jag förstås slåss jättemycket för att bli ordförande. Det var en annan tjej som kandiderade samtidigt och hon var mycket mer aggressiv. Jag var livrädd för henne och fick kämpa så det var absolut inte självklart.

Vad hände efter ordförandeskapet?

-Ordförandeskapet slutade våren 2006 och då blev jag arbetslös. Jag fick någon identitetskris, vem är jag om jag inte är ordförande, tänkte jag.

-Jag funderade mycket på vad det skulle bli av mig. Jag hade levt med den här organisationen så intensivt i fem års tid. Den hade ju format mig och gjort mig till den jag är.

-Så hösten 2006 pluggade jag en strökurs här i Stockholm och tyckte att Stockholm var piss. Jag kände ingen. Jag hade flyttat hit och bara jobbat och inte direkt hunnit bli vän med någon så jag flyttade tillbaka till Lund och började plugga statsvetenskap.

Var det då du blev aktiv i Miljöpartiet?

-Ja, 2006 var det ett val som inte riktigt gick som jag tycker att det borde ha gått så då gick jag med i Miljöpartiet.

Hur kom du i kontakt med partiet?

-Genom skolpolitiken. Jag engagerade mig i Grön Ungdom och kandiderade till förbundsstyrelsen och blev invald. Men jag tyckte inte att det var så himla roligt alltså.

Varför?

-Det var inte tillräckligt mycket politik, Och det var svårt, det är en utmaning att bli medlem i ett parti i vuxen ålder och försöka lära sig politiken då. Istället för att ha blivit fostrad in i den.

-Sen ska jag också säga att jag gick ur Miljöpartiet för ett och ett halvt år sen och är nybliven medlem i Socialdemokraterna. Det saknas ett klass-, makt-, och strukturperspektiv i Miljöpartiet, anser jag.

Efter det kandiderade du 2009 som ordförande för LSU – Sveriges ungdomsorganisationer.

-Även då hade jag en motkandidat och fick verkligen kämpa men blev vald och arbetade där i drygt ett år. Tyvärr dök det upp ekonomiska svårigheter som gjorde att jag förlorade mitt arvode. Man behövde ta ett beslut och det var beslutet man fattade och i och med det behövde jag ett nytt jobb.

Hur gick du tillväga då?

-Jag hade fått en mentor via mentorskapsprogrammet Novare. Vi pratade med varandra och han tipsade om att PR kanske skulle vara något. Jag hade ingen aning om vad det innebar och att arbeta i näringslivet kändes så himla långt bort för mig.

-Men så sa han att han kände lite folk, som de här männen i näringslivet gör, de känner ju varandra. Han skickade ut mitt CV till några och PR-byrån Prime ringde upp mig och sa att ”hej, vi har rekryteringsdag snart och du kommer att få söka som alla andra men vi ser fram emot din ansökan”. Det var alltså inte så att jag blev antagen direkt utan jag fick söka som alla andra. Alla gör samma tester och det slutade med att jag fick jobbet, något som jag inte alls hade förväntat mig.

Men just nu befinner du dig på Unionen.

-Just nu har jag ett vikariat och har ansvarat för public affairs på Unionen. Det har varit jättenyttigt, jag har fått lära mig massor om arbetsmarknadsfrågor men ska gå tillbaka till Prime i början på juni. Det ser jag fram emot, saknar tempot.

Du är bara 27 år och har redan hunnit med att ha så mycket ansvar. Vad gör du om 10 år?

-Jag vet inte. Det har varit många bananskal och jag har gjort det som känts rätt i stunden så jag vet verkligen inte. Det kan bli vad som helst. Jag gör nog inte en 10-årsplan utan jag kör på och så kommer det ett erbjudande eller så gör det inte det.

Jag brukar läsa dina krönikor på Nyheter24 och det är tydligt att du brinner för jämställdhetsfrågor. Hur kommer det sig?

-Feminismen ligger mig varmt om hjärtat. Mitt engagemang bottnar i att jag vill att alla människor ska få nå sin fulla potential, men jag ser inte att det är så i dagsläget. Vi har strukturer, allt ifrån ålder, kön, klass och etnicitet som hindrar oss från att göra det. Det är problematiskt. Sen har jämställdhet kommit mig nära genom att jag har varit ordförande för stora organisationer men blivit ifrågasatt på ett sätt som män kanske inte blir.

Så det är självupplevt?

-Väldigt. Jag har suttit på styrelsemöten och börjat alla mina meningar med förlåt, jag är ledsen, eller bett om ursäkt – tills någon har dragit ut mig och sagt till mig att ”sluta be om ursäkt, du har inte gjort något fel”. Jag har känt mig oerhört liten och ser inte att män gör det på samma sätt.

-Eller att jag plötsligt i arbetslivet är den som ska ha koll på när kvittona ska in, när taxin ska bokas, vart vi ska, ha koll på papper, också glider någon förbi. En man som har lärt sig att det där löser sig. Det löser sig ju för att någon som jag plockar upp efter dem. Det irriterar mig fruktansvärt att de kan komma in och vifta lite och vara härliga och det räcker.

-Sedan har jag även suttit i samtal med chefer som har sagt att jag har lite dålig attityd medan jag vet att jag beter mig på exakt samma sätt som de gör. Men skillnaden är att de är män och männen istället anses vara drivna.

Du är både kvinna och har utländsk bakgrund. Vad upplever du som mest problematiskt av de två?

-Jag är född i Sverige och umgås mest med vänner som har föräldrar som är från Sverige så jag har sällan reflekterat över att man kan anse att jag inte är svensk. Därför så har det här med att jag är kvinna legat mig närmare till hands. Men jag tror att de två börjar komma närmre varandra och att de går hand i hand. Jag måste inte bara kämpa dubbelt så hårt som män utan även dubbelt så hårt som de som har föräldrar där båda är födda i Sverige. För jag behöver bevisa att jag har koll på saker eller är kompetent nog.

-Och jag upplever att klimatet blir hårdare. Rasismen har flyttat in i vardagen på något sätt.

Hur då menar du?

-Små kommentarer kan dyka upp som jag inte tycker att jag har fått höra tidigare. Exempelvis så var jag ute och handlade med min mamma och vi var lite ouppmärksamma, vilket man kan vara oavsett vilket land man har sitt ursprung i. Vi missade att det fanns en stökig kö och ställde oss någon annanstans. Då fick vi höra att ”i Sverige står man minsann i kö”. Vad då i Sverige står man i kö? Det rätta vore väl att säga ”du kan stå här”. Det känns konstigt att någon ska försöka lära mig hur man gör i Sverige.

Jag känner igen det där. En gång när jag var nära att kollidera med en kvinna på gatan, så som det blir ibland, fick jag höra att i Sverige gäller faktiskt högerregeln. Märkligt.

-Du ser. En annan sådan grej uppstod i en butik, det var någon löpsedel om månggifte. Då är det en tant som tittar på mig och muttrar något om att ”vad ska vi med det här i Sverige”. Det var som att jag skulle förklara vad den här kulturen, som jag har med mig, har att göra i Sverige. Trots att det var Centerpartiets förslag och inte har med mig att göra. Jag upplever som sagt att de små kommentarerna dyker upp allt mer.

Tror du att vi med utländsk bakgrund är mer angelägna om att visa att vi bidrar till Sverige, och påtala hur svenska vi faktiskt är?

-Det tror jag. Eftersom det är vi som hela tiden utpekas som belastning så måste vi också hela tiden förklara hur vi bidrar. Det syns inte på mig att jag är född i Sverige och att mina föräldrar är hårt arbetande. Och det syns inte på mig att jag inte bryter. Så folk kan plocka in en massa andra tankar bara genom att titta på mig. Jag vet inte varför jag tänker så men jag gör det.

-Det är så konstigt att vi ska behöva säga att vi bidrar. Men det är klart att när vissa anser att vi är problemet så blir vi också tvungna att berätta att vi inte är det.

Vad innebär ett jämställt samhälle för dig?

-Det är svårt att säga. Men det är en känsla av att vi är fria att fatta beslut utan att några strukturer står i vägen. Jag tror att lika lön för lika arbete är viktigt. Fler pappamånader. Lönekartläggning. I min politiska uppfattning är jag åt vänster så jag tror att lagstiftning är en del av lösningen på jämställdhetsproblematik. Tyvärr tror jag inte att förändring enbart kommer att komma ur människors goda vilja. Den här problematiken är en del av en struktur och då tycker jag att staten ska ta sitt ansvar för att pusha strukturen åt ett annat håll. Där hamnar alltså många av mina lösningar.

-Jag tror att många går runt och tror att vi är jämställda. Och därför behöver vi räkna och visa att även om det finns lika många kvinnor som män i just den här bolagsstyrelsen så ser det inte ut så i andra. I just den här ledningsgruppen kanske det är jämställt till antal men vilka positioner har då män och kvinnor? Vilka har de mjuka posterna och vilka har de hårda maktposterna? Det är först när alla har möjlighet till alla poster som vi kan säga att det är jämställt.

Du nämnde lönekartläggning. Vad innebär det?

-Fram till 2009 så behövde lönekartläggning göras på arbetsplatser med fler än tio anställda, varje år. Det innebar att man skulle titta på position och lön och göra en analys kring huruvida det fanns osakliga löneskillnader. Sen ändrades den lagen till att det endast skulle utföras vart tredje år och på arbetsplatser där man har fler än 25 anställda. Det här gör att väldigt många arbetsplatser undgår att behöva genomföra lönekartläggning och det innebär även att det går så pass lång tid emellan att arbetsplatser kan missa grejer och att det blir ett lite jobbigt moment när det väl ska göras.

-Ska lönekartläggning göras så är det lättare att göra det varje år istället för att det vart tredje år ska påbörjas en ny process. Det vi ser på Unionen är att i de fall där löneskillnader upptäcks så åtgärdas de också i tre fall av tio. Men görs detta för sällan så kommer arbetsplatserna inte att se skillnaderna och inte göra något åt det hela. Vi sänker ambitionerna på jämställdhetsområdet när vi säger att det här inte behövs utföras så jag hoppas att regeringen återinför lönekartläggning, varje år, även på mindre arbetsplatser.

Du har som sagt hunnit med en massa olika arbeten sedan du var 15 år. Vad är dina tips till unga människor som känner att de saknar riktning?

-Mitt enda tips är att göra det du tycker är kul. Resten löser sig. Jag tycker det är så otroligt hög stress- och pressfaktor kring vad man sa bli. Du ska ha pluggat två master och du ska ha koll på vad som kommer att ge jobb i framtiden och så vidare. Men gör det du tycker är kul och jobba hårt med det.

Känner du till en inspirerande person som AllBright borde möta. Tipsa oss på: amanda@allbright.se